en seger

Jag vann en seger över min tandläkarskräck! Efter sex år i Stockholm var jag äntligen till tandläkare. En vänligt och snällt bemötande hos tandläkare Eva och hennes sköterska Harriet var slutet på den rädslan. Eva började fixa mitt akuta bekymmer och gav mig hopp om tänderna nog kommer att vara med ett tag. Jag har bokat en ny tid för uppföljning, och det känns bra.
Efter denna goda början av dagen fortsatte arbetsdagen som en dans, mitt lilla arbetsgäng och jag blev kreativa, hade lite brainstorming och skissade inom några timmar på ett utvecklingprojekt. En fri flödande kommunikation och en gemensam värdegrund gav energi och möjligheter! Jätteroligt! Jag har ett fantastiskt yrke - att arbeta med hälsofrågor i arbetslivet, att kunna visa på möjligheter för individen, gruppen, och hela organisationen.
Jag har varit med om ytterligare en mycket bra dag!

Nu har det hänt, efter 37 år i Sverige blev jag påhoppat på grund av min tyska härkomst. Orsaken var egentligen trivial och kanske lite skrattretande, men en vecka senare känner jag en klar ilska. Måste man bli helyllesvensk - och helst utan att nämna sin härkomst - för att slippa såna påhopp?

Jag vet att många människor diskrimineras betydligt grövre på grund av sin härkomst eller läggning, men inte förrän nu kan jag förstå hur det känns. Den egna bakgrunden blir plötsligt viktigare än någonsin, jag har någ aldrig känt mig mera tysk än dessa dagar.

Jag trivs i Sverige och tänker bo kvar här, men jag känner mig minst lika hemma när jag är i Tyskland hos mina släktingar. En fördel med Tyskland är att det inte finns någon Jantelag. Jag är inte uppväxt med den, kan det vara avsaknad av rätt Jantebeteende som kan reta en svensk och förmå henne att bli elak?

Mina ögon vilar på min fina blommande Azalea, känslorna lugnar sig lite. Jag får nog fundera lite lite till över detta fenomen att jag plötsligt känner mig som invandrare.

historia

Jag fortsatte idag att idogt sortera bilder i min dator. Ett antal tusen bilder är inscannade, det är släkt, barn och barnbarn. Tackar vet jag digitalkameran, där har man bra kort med datum. De gamla korten ställer stora krav på minnet: var det Bror eller Magnus? Var det 1974 eller 1975?

Att sortera dessa kort är samtidigt att minnas. Det är en spännande resa jag gör.

När jag tittar på de få kort på mig som finns , är det tydligt att jag är mamma till mina söner. Vi ser dessutom att generna går igen, min sondotter Agnes ser vid 6-års ålder ut precis som farmor vid samma ålder. En märklig upplevelse, dessutom känns det att vi har ett speciellt band, trots att vi inte ses så ofta, vet vi precis var vi har varandra när vi ses.

Det är spännande att följa det genetiska spåren, bilderna ger en bra hjälp.

Jag får fortsätta med mitt bildarbete ett bra tag till, men jag ska få ordning på mina digitala fotoalbum!

Vilken fantastisk sommardag och -kväll. Jag har haft en vecka med mycket jobb, idag har hållit på med journaler och bokföring. Sen har jag ägnat mig åt städning med balkongdörren öppen och många pauser i den sköna sommarluften. Städningen känns mindre tungt såna dagar!

Jag har ett spännande arbete, träffar människor med olika frågeställningar, har möjlighet att vara med och utveckla hälsotänket i ett stort företag - i mitt arbete befinner jag mig hela tiden mitt i livet.

I veckan var jag på väg från ett arbetsplatsbesök och fick telefon. Jag stannade då i Kungsträdgården och hade ett bra coachingsamtal i strålande solsken. Så kan mitt arbete se ut!

Men nu är det helg, inga fler planerade aktiviteter, jag gör det som känns bra.

Vilken frihet!

Vilken underbar helg! Bio med yngste sonen Bror och hans sambo Katta - Rush Hour 3 - , innan dess samvaro med dem och dotter Olivia samt gemensam middag med Magnus - son nr 3. Dessutom sång med hjälp av Singstar, som vanligt mycket glädje och skratt.

Olivia är ett charmtroll, mycket lik sin far när han var liten. Hon har redan lärt sig att "ta plats" i rummet, och vi hejar på. Hon upptäcker världen och är inte rädd för något. Hoppas att det förblir så, upptäckarglädjen och nyfikenhet behövs.

Jag är åter tacksam att jag får vara med om så mycket kärlek och värme.

Plötsligt händer det: det oförutsägbara!

Jag kliver på pendeltåget , är på väg hem. Som vanligt i rusningstid är det fullt med folk som - precis som jag - är på väg hem. Det är packad och varmt, och jag ställer mig mentalt in på att klara tre stationer stående i värme och svett. DÅ HÄNDER DET: en man reser sig, ler mor mig och erbjuder mig sin plats! I jämställdhetens skugga är detta ovant, men jag är tacksam, ler tillbaka och kan sitta , blodtrycket återvänder och det känns bra. När jag kommer till min station byter vi ytterligare ett leende. Tänk att det kan kännas så bra med en gentleman!

Dessutom blev det 25 kronor på Triss!

en sensommarkväll

Jag har arbetat i två dagar, det känns fortfarande lite trögt men samtidigt roligt. På min balkong ser jag att sommaren går mor sitt slut. Tomaterna rodnar och smakar som bara hemodlade tomater kan göra. Dessutom sa de på nyheterna att de är nyttigare också! Så bra!

Persiljan är också skördeklar. Trots att jag har använt en del i den dagliga matlagningen, kommer dett att räcka till lite infrysning, så jag kan minnas sommarkvällar senare i vinter.

Jag fick just ett telefonsamtal av min äldste son, jag blir så glad! Jag älskar mina pojkar och derasfamiljer och jag vet att de älskar mig! Vilken rikedom!

Inför arbetet

Denna söndag har inneburit inhämtandet av arbetsrutiner. Förmiddagen ägnas åt egenvård - lång och skön dusch med väldoft, reflexion kring nuet, var befinner jag mig, vart vill jag osv. Därefter en god lunch och en kort promenad, det är fortfarande varmt och fuktigt.

Eftermiddagen leder tankarna till arbetet, nyheterna denna vecka talade om åtstråmningar i sjukskrivningen. Det låter som om sjukskrivningen bara är kopplad till diagnosen, sjukdomen. Jag har lärt mig och praktiserat i alla år att sjukskrivningen ska beskriva hur och i vilken omfattning medicinska besvär påverkar arbetsförmågan. En utmattad människa med minnesstörningar, koncentrationsproblem, hjärtklappning och ångest har ingen arbetsförmåga och blir då enligt nuvarande regler sjukskriven. I samarbete med arbetsplatsen och Försäkringskassan görs en rehabiliteringsplan som leder till att människan får tillbaka sin hälsa och därmed arbetsförmågan.

Vi får väl se vad de nya reglerna innebär när de väl presenteras för oss som fortfarande ska sjukskriva när det behövs.

Jag ska i alla fall fortsätta att verkar för hälsofrämjande strategier i de företag som jag arbetar för. Det blir nog ännu viktigare med promotivt hälsoarbete för att förebygga sjukskrivning.

Det är dags igen för arbetet - att hitta passande pusselbitar i livets pussel.

Sen sista anteckningen har jag haft en underbar dag med min äldste son, lunch i Gamla Stan, shopping, middag hemma och tid att samtala. Familjen kom dagen efter, jag fick tid med mina barnbarn - grodspel, Backpacker och läsning. En kväll träffades två av fyra bröder med familj hos mig, nästan alla tävlade i SingStar, en kväll full av värme och skratt. Jag älskar mina barn och deras familjer. Jag är glad och tacksam över att ha ett gott förhållande till mina pojkar och deras familjer, att få ha en roll i deras liv.

Den fjärde augusti var jag i Eutin, min födelsestad i Tyskland. Tillsammans med familj och vänner njöt jag av en fantastisk uppsättning av "En natt i Venedig" i friluftsteatern. där har jag inte varit på över 40 år. Det kändes mycket bra att sitta där en varm sommarkväll, njuta med ögon och öron och känna att vara hemma också här. Efter denna kväll följde några dagar i Kiel med min "tyska familj", härliga dagar i en varm familj. Jag är så lycklig lottad att ha två hemländer, familj i båda som känner varandra och tycker om varandra.
Semestern i år ha varit mycket skön och har gett mig nya krafter. Nästa vecka börjar arbetet, jag ser fram emot det.